Kändisfest

Var hemma hos min lillebror Mikko i lördags och såg det första avsnittet av Robinson Karibien. Brorsan fick hålla låg profil i premiären. Han var bara i huvudrollen på plankan- vi höll på att kissa på oss av skratt när han och Hans krampaktigt höll i varann, brorsan svankade som fan och hans fötter duttade på brädan. Den tävlingen var ju designad för att tjejerna skulle vinna så de skulle sluta gnälla. Alla brudarna var ju tunna som nudlar- bland killarna fanns ju minst fyra med världens kagge- det hade ju varit mer intressant om killarna varit byggda som tjejerna eller vice versa- och det hela hade hängt på vilka som vågade ha mest kroppskontakt. Tjejerna hade vunnit då med. Bombis.

Farmor vs Danny Glover

Var på bio i förra veckan- såg katastroffilmen 2012. Älskar infrastukturaction. Independence Day, Armageddon, The Day After Tomorrow. Det slog mig mitt i rullen att presidenten Danny Glover var väldigt lik min farmor?!? I en extrem närbild såg jag den slående likheten i ögon, läppar och näsa. Min farmor Elsa och Roger Murtaugh. Mamma Mia.

Poop

Mitt självförtroende ligger på ungefär den nivån som jag klarade saxa över i höjdhopp på mellanstadiet. Blev intervjuad för programmet Sverige! för någon vecka sedan. Just nu sänds det på TV och jag vågar inte titta. Ska kolla på Play istället. Så många gånger förut har jag antingen sett ut som jag blivit sliten ut ur en röv alternativt blivit queasadillad upp i en röv, vidare så kommer jag aldrig ut till min fulla rätt i TV- blir oftast alldeles för nervös för att bilda meningar- sedan kan ju den som redigerar det hela vinkla det exakt som de vill framställa mig.

Mediamagplask som jag fortfarande minns: när jag skulle vara med i en Blåvittbilaga inför säsongstart som en av många stolta som tillfrågades om deras varmaste minnen kring Änglarna. Lite nervöst pirrig öppnar jag GT:s bilaga som pryds av Torbjörn Nilssons feja och där är min nuna. Mitt namn och under mitt namn mitt bandnamn sorgligt felstavat. Nina Natri som spelar i bandet HORNY. KÅT.

Inte Homy då som vi hette. Utan i bandet KÅT. Bruden som är med i fotbollsbilagan spelar i ett band som hon döpt till KÅT...

När Sveriges Radio skulle spela in Fidget live för första gången- detta skulle ske på Emmabodafestivalen 1997. Vi var supernöjda. Livesändning av ens musik ger väldigt mycket STIM. Och förhoppningsvis även nya fans som hör en på P3.

Iallafall- vi skulle få en kassett med den färdigmixade inspelningen innan det skulle sändas. Vi fick ingen kassett men var inte oroliga, kände fullt förtroende för P3:s teknikfantomer och bänkade oss framför radioapparater runt i stan när det hela skulle sändas.

Va FAAAAAN? Vad är det som händer? Jag låter som en smurf och alla låtar går väldigt väldigt snabbt. Mycket snabbare än vad vi själva är kapabla att spela.

Jag ringer Sveriges Radios sektion i Småland och frågar. De säger att det är helt i sin ordning. Deras mixare kan minsann mixa musik så det funkar i radio.

"- Ja, och alla band brukar spela sina låtar lite snabbare när de spelar live."

"- Javisst, men jag sjunger inte som en smurf. Hur snabbt det än spelas."

Gubbarna lovar kolla läget med råmixbandet de hade i sin ägo- samt den färdiga mixen.

OCH det visar sig att en DAT-bandare som spelat upp råmixen från Emmaboda speedat upp det hela. Vi hade redan kollat upp att alla låtar var höjda ett och ett halvt tonsteg.

Sveriges Radio bad om ursäkt och sa att de skulle sända oss live någon gång i framtiden istället som kompensation.

Hrmphhh.

Ta kulorna?

Zlatan är skogstokig. Har aldrig haft en katt från den späda ålder han är i- han är nu 6 månader. Sergej var cirka ett år när jag tog hand om honom. Är det dags att ta kulorna eller är detta bara hur spädkatter beter sig? Får inte sova om nätterna då han attackerar varje kroppsdel som hamnar utanför täcket. Om jag stänger ut honom från sovrummet lever han rövare i resten av lägenheten.

Kanontrött

Hur kan man vara så urbenat sliten och trött? Det måste vara mörkret och kylan. Jag kanske egentligen är skapt för att gå i ide under vinterhalvåret. Jag och mamma Björn.

Stick och brinn

En vän till mig har i år börjat springa, sticka och plantera växter på sin balkong. Tre grejer hon aldrig varit sugen på tidigare. Det är så roligt när man hittar nya grejer att bli förälskad i. Jag har tyvärr inte fastnat för jogging men däremot att sticka. Först var det Zarah som i våras inspirerade mig med sina färggranna stickningar på jobbet på FilmCentrum. Sedan såg jag en grymt vacker halsduk som Elin stickat när jag jobbade med henne på en spelning. Hon lovade sticka en till mig- och gjorde det på en kväll!?! När överlämningen skulle ske hängde jag med till Strikk då Elin skulle handla garn. Där såg jag ett garn och ett par nr 10 trästickepinnar- och då var jag fast, på riktigt. Elin lade upp 40 maskor och visade hur man gör räta. Och den vägen är det. Det ska bli en halsduk - eller en fuskpolo. Får se hur det känns när den är klar. Jag har även varit på en stickfika ihop med Elin och Åsa. Åsa köpte på sig ett fantastiskt rosa garn och Elin hjälpte henne med introt. På samma fikadejt la jag upp 72 maskor med mina mindre stickor och det röda garnet som Zarah körde med i våras. Elin visade hur man gör aviga- så nu har jag även ett par ribbstickade benvärmare på G.

Vackert

På söndag sänds avsnittet av programmet Sverige där jag intervjuas, likaså tidningen Sheriffis chefredaktör Sanna Posti Sjöman och filmregissör Nanna Huolman. Det blir ett program om sverigefinnar. Jag tog reportern till Backa Röd.

Scooter

Allvarligt talat, Scooter. De har ju inte alla besticken i lådan. Har ni hört Move your ass?

2torsk9

Inom loppet av en vecka förlorade vi mot det äckligaste laget i landet- två gånger. Blåvitt förlorade SM-guldet och Svenska Cupen-guldet till baj-aik. På tåget på väg hem till finaste Västkusten sjöng vi: Silvret det ska hem till GÖTEBORG. Humorn var iallfall intakt.

Resan upp till Råsunda var min första organiserade supporterresa till en bortamatch. Om jag inte hade haft Jonas och Thomas med mig på tåget hem hade jag blivit totalt knäckt. Vi och många med oss höll flaggan i topp genom diverse förnedringar. Ett axplock ur lördagens rövkukar: AIK hade trashat X2000 på väg hem från att ha bärgat guldet i Göteborg. Därför fick vi ta mjölktåget upp. En motherfocking mentalt challenged man, som då tyvärr höll på Blåvitt, vandaliserade kiosken på vår sektion med resultatet att det inte fanns en endaste öppen liten lucka där man kunde köpa något att äta eller dricka under matchen. Efter att ha förlorat slussades vi ut ur arenan och in i bussar- där vi sedan satt i 40 minuter och bara väntade som sitting disco ducks på att Firman Boys skulle anfalla från flanken. När vi äntligen bussades bort, kördes vi till Älvsjö istället för Centralen. Där visade det sig att just vårt spår var strömlöst. På alla spår runt oss vinade det förbi tåg efter tåg. Där satt vi i en timme och 45 minuter och väntade på ett diesellok från Murmansk som skulle dra iväg oss dit strömmen växer. Sista biten satt vi i totalt mörker. Sweet. Återigen, vilket gyllene tillfälle för alla retarderade våldsromantiker att slå till. Hade varit lätt som en plätt. Iallafall innan alla poliser i Stockholmsområdet kommenderades ut till Älvsjö station för att slå järnring runt ett stackars mörklagt InterCity-tåg.

Men som sagt- människorna i min vagn var helt underbara. Vi nådde helt nya höjder av Göteborgshumorn. Jag har inte skrattat så mycket att jag fått kramp i magen sedan jag typ såg Ukhov hoppa höjd full.

Moll

Lyssnar på E-Type och Absolute Dance Anthems och tänker på veckan som gått. Eurotechno är väldigt melodramatiskt. Hjältemusik som ofta går i moll.

Det snöar och solen börjar redan gå ner. Det har hänt så himla mycket de senaste två månaderna. Har inte hunnit vare sig reflektera eller skriva om det.

Anna dog förra måndagen. Cancern vann.

Samma dag när jag fick veta att Anna var borta ringde Lina från MAS och sa att hon åkt in med blinkande blåljus då hennes hjärta stannat. Pacemaker ska opereras in så fort det bara går.

Anna var bara 36. Lina är bara 35.