Medicin, lobotomi eller vadå?

De senaste två gångerna jag varit hos doktorn har samma låt spelats i väntrummet: Walking Back To Happiness. Jag trodde de skämtade när jag steg in på mottagningen i torsdags- men jo. Samma låt återigen. Det känns ju som ett hån. Visst, psykiatriavdelningen är en våning ner, jag går till en allmänläkare. Men vem vet- de kanske kör samma soundtrack där? Då är de ju rena rama idioter.

Försöker verkligen ha styrfart på grejerna. Bara ställa mig upp på morgonen och göra grejer per automatik. Göra något efter jobbet varje dag. Jag tappade lusten att göra whatever i somras. Killen gjorde slut och jag spelade in skivan med honom- så den var jag inte sugen på att jobba med överhuvudtaget. Var bara tvungen att gå till jobbet- för jag vill ALDRIG mer hamna i sitsen att jag måste vara i kontakt med försäkringskassan, A-kassan, arbetsförmedlingen eller soc. För sådana vändor måste man både vara fullt frisk för att orka med och ha en personlig assistent för att man ska kunna fylla i alla formulär, ringa alla samtal, försvara sig själv och hur man valt att jobba och var. Så hur dåligt jag än mår så får jag allt gå till jobbet.

Fick börja äta antidepressiv medicin- vilket jag vägrat göra tidigare. 

Jag kunde inte sova eller äta och det förvärrades av medicinen. Då fick jag en till sort med hem - läkaren ville att jag tog det pillret varje kväll vid åtta. Men så såsig som jag blir av den- så väntar jag exakt tills det är läggdags. Kan inte vara helt improduktiv från åtta och framåt. Den medicinen är bara till för att människor ska försvinna in i ett dis å inte ställa till problem vare sig för sig själv eller andra.

Har bytt jobb- olika projektanställningar har visslat förbi. Jag har bakat bröd, tränat, stickat, gått på fest varje kväll, tittat på film, rest till New York. Det började faktiskt kännas bättre. Kände att nu vänder det. Fick lusten tillbaka att göra färdigt skivan och lämna den och förra året bakom mig.

Men när min älskade Sigge dog gick luften ur mig lite granna. Känner mig fruktansvärt ensam igen. Ett av mina jobb suger musten ur mig. Jag ställer mig dock upp varje morgon och bara gör whatever. Tänkte även börja skära ner på medicinen- jag pallar inte att jag blir helt lummig i huvudet varje kväll plus helt seg i kroppen- samt svullen. Ja, det är mest detta med att jag blir svullen. Jag fixar inte helt enkelt att inte komma in i byxorna. Det funkar inte. Känner mig trängd. Det får bli ett slut på det. Om jag nu ska äta antidepressiva så ska väl för fan inte deppet förflytta sig från huvudet till midjan. Jag vägrar.

Å hur är det egentligen med antidepressiva? Läste en studie där man jämfört effekten av antidepressiva med johannesört. Bara 23% av de som käkade antidepressiva fick en positiv effekt, 25 % av de som tagit johannesört- och placebogruppen hade en 20% positiv effekt. Min goda väns pappa, psykologen sa: rör inte antidepressiva, det är bara att gå ut och ta en promenad istället. Jaha.